Alltid tråkigt när någon liten inte orkar.

Igår lämnade en liten kaninbäbis oss, och det är alltid svårt så klart. Vi hade fått en liten Madagaskarfärgad sötnos i vår P-kull som inte orkade. Vi försökte med värme, kärklek och stödmatning,men inget hjälpte. Sorgligt och ledsamt för man lägger ner så mycket känslor i dessa små och man blir så glad när de föds. Man måste tänka att det är en del av livet,och kaninungar kan vara svåra att rädda. 

Nu är det lille begravd, och fokus ligger på resten av syskonskaran som nu är 3 stycken.

De andra kullarna mår toppen, men det är klart att man blir extra uppmärksam på deras hälsa. Det kan gå fort, och de första veckorna kan vara kritiska. 

Vi har ju våra kaninmammor och barn inne hos oss ( till min mans stora förtret) :-))). Dels är det varmare än i kaningården,men också för att vi kan ha koll på samtliga, och för att de ska vänja sig vid ljud från oss, och hund och allt annat som hör världen till redan från början så de blir trygga kaniner.

Nu är det helg, och på söndag lämnar Stavhälls Atilla oss för ett liv med en kasterad hane. Det kommer passa henne perfekt att få ett hem med kärlek och en trevlig kompis. Hon är en speciell tjej och kommer alltid finnas i våra hjärtan .